För Aleksi Vehmassalo som är lärare inom småbarnspedagogik är det viktigt att erbjuda barnen en trygg barndom och lärandemiljö. Arbetet är meningsfullt, jämlikhet främjas och barnens glädje är ett extra stort plus. Aleksi vet vad som skulle avhjälpa lärarbristen inom branschen.
Barn i daghemsåldern utvecklas och lär sig oerhört snabbt. Det här ser Aleksi Vehmassalo konkret i sitt arbete. Han utbildade sig till lärare inom småbarnspedagogik vid Helsingfors universitet och fick sakkunskap för att stödja barns tillväxt, lärande och utveckling.
Kunskaperna omsätter han i praktiken på daghemmet Kankarepuisto i Helsingfors, där han arbetar som lärare i en grupp förskolebarn, dvs. med 6–7-åringar.
– Även om det handlar om små barn, är det en stor sak att visa dem vägen. Min uppgift är att stödja barnens lärande, hjälpa dem hitta sina egna styrkor och ge dem en trygg barndom och tillväxtmiljö.
Alex har en stark känsla av att hans arbete är värdefullt.
– När jag går hem känner jag aldrig att dagen har varit bortkastad. Jag anser att utbildning på alla stadier bidrar till att utjämna socioekonomiska skillnader, så också i förskoleundervisningen.
Barnens glädje piggar upp också en trött morgon
Det finns 14 barn i Aleksis grupp. Aleksi ansvarar för den pedagogiska verksamheten och som arbetspartner har han en barnskötare inom småbarnspedagogik. Den pedagogiska delen går bland annat ut på att hitta lämpliga sätt för barnen att lära sig nya kunskaper och färdigheter.
Det talas mycket om resursbrist inom småbarnspedagogiken. I Aleksis arbete tar sig resursbristen i uttryck i till exempel brådska och en stram läromedelsbudget. Ändå upplever han dagligen glädje i arbetet.
På få arbetsplatser börjar dagen med glada människor som springer fram till en för att ge en kram. Det piggar upp också dagar då man är trött. Det är även fint när man lyckas inge sådant förtroende att barnen öppet kan tala med mig om olika saker.
Planerna för småbarnspedagogik och förskoleundervisning styr undervisningen och värderingarna. Aleksi ser jämlikhet och likvärdighet i utbildning och fostran som viktigt, och anammar själv det här i sitt arbete.
Jag funderar till exempel på om jag bemöter människorna på samma sätt och om jag vågar föra på tal så väl egna som kollegers fördomar.
Lärare – inte bara en titel
I offentligheten talas det inte bara om resursbrist, utan också om bristen på lärare inom småbarnspedagogik. Aleksi tror att yrkets dragningskraft är summan av många olika saker, men lönen är helt klar en avgörande sak.
– Lärarna inom småbarnspedagogik är högutbildade men lågavlönade. Inom andra branscher har man lyckats locka folk genom högre lön, så varför skulle det inte fungera även inom småbarnspedagogiken? Lönen är ju ändå den främsta orsaken till att man överhuvudtaget arbetar, konstaterar Aleksi.
På grund av lärarbristen i storstäderna är det svårt att få behöriga lärare inom småbarnspedagogik till daghemmen. Det här påverkar onekligen också kvaliteten på den pedagogiska verksamheten.
– Det råder inte direkt brist på anställda, utan brist på sakkunniga som är pedagogiskt utbildade. Lärarbeteckningen ska berätta för föräldrarna om den pedagogiska sakkunskapen som arbetstagaren har.
Vi fostrar tillsammans
Det har tack och lov skett en förbättring vad gäller branschens anseende och Aleksi tror att förr eller senare måste det här också synas i lönen.
När förskolan går mot sitt slut på våren börjar läsårets arbetsinsatser märkas. Aleksi får också respons på barnens lärande av vårdnadshavarna.
Fostransarbetet görs i samarbete med hemmen. Vi känner att vi har gjort något rätt när vi får tack. Först och främst är jag stolt över barnen och sen lite stolt över mig själv också.